Barnbarn som man inte får lov att träffa

sorgHar ju skrivit tidigare om att jag har tre barnbarn som sonen beslutat att jag inte får träffa. Beslutet kom på mail för cirka 9 år sedan. Och sedan dess har jag bara flyktigt kunnat se de två äldsta ibland vid deras skola, fått någon kram av den äldsta. De två äldsta, flickorna, vet vem jag är. Så har de också en sladdis som jag nog aldrig kommer att hinna se. De två äldsta är nu 11 och 9 och jag försöker vänta ut att de kan ta egna beslut och ta kontakt.

I mailet han skickade stod det bl a: ”Vem som helst skulle fatta att man inte far in till X mitt i natten utan att först höra med mig, men inte du.” (förklaring här nedanför) Så kommer det ett elakt stycke som egentligen inte betyder någonting och så avslutar han med att jag aldrig skall höra av mig till honom igen men eftersom jag är så självcentrerad så kommer jag att genast vilja hamra fram ett mail utan minsta eftertanke för han vet ändå vad det kommer att innehålla. Jag gav honom 7 års möjlighet att besinna sig men det gjorde han aldrig, så efter dessa sju år skickade jag ett svar till honom.

X är min svärdotter, sonens fru, som akut blev väldigt sjuk. Jag pratade med hennes mamma i telefon och frågade om det fanns något jag kunde göra. Hon sa att det skulle vara om jag kunde tänka mig att komma till sjukhuset och jag sa självklart gör jag det! Samtalet ägde rum vid 21-tiden, jag ordnade hundvakt, lämnade hunden och körde den timme det tar att komma till sjukhuset. Det gjorde att jag kom fram sent – det han menar med mitt i natten.

Han menar då att detta fick jag inte göra utan att ha bett honom om lov. Trots att hennes mamma som fanns på sjukhuset var den som bad mig.

Yngste sonen har sedan berättat detta för honom, men då sa han bara att det var så mycket annat?! Han har ett stort problem och det är att han aldrig kan ta tillbaka något, aldrig be om ursäkt. Och då bör man akta sig för att skriva mail i affekt!

Och genom detta får jag inte träffa hans barn, mina barnbarn – för att jag ställde upp! Det är en stor sorg för mig och jag tycker det är genuint elakt mot barnen.

Det är väldigt svårt att skriva om detta och har tagit lång tid innan jag kom så här långt. Samtidigt är det skönt att få dela med sig av erfarenheten eftersom det finns så många andra som också drabbats. Det kommer nog mer ….

Det här inlägget postades i Glimtar ur mitt liv; Kerstin och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s